Livet ni vet
Nu var det länge sedan jag uppdaterade här. Mycket har hänt och jag har helt enkelt inte haft varken tid, ork eller lust att blogga. Så kan det bli ibland. Livet ni vet. Sedan mitt senaste inlägg så har det hänt en del i trädgården. Pallkragarna svämmar nu över av ätbar grönska, jordgubbsplantorna har blivit flyttade från den skuggiga platsen där pallkragarna stod innan, till själva landet som vi grävde upp. Vi har varit ner till Gävle en vecka och hälsat på och för att fira midsommar där. Taket på hundgården har kommit upp, även om det är lite småfix kvar. Möblerna till grillstaden, samt grillstaden har fått sig ett redigt ansiktslyft och kommer nu inte att behöva målas om på några år framöver. Vi fick en massa ved av svärföräldrarna som vi klyvt upp och staplat (åååh vad jag längtar till första eldningen i vedspisen alltså!).
Vi har faktiskt hunnit med att andas och att leva lite oxå. Att stanna upp och bara vara. Vi har faktiskt inte enbart jobbat på gården. 
 
Sen har vi planerat. Funderat och tänkt i massor! Hur vi ska göra si och hur vi ska göra så. Framtidsplaner. Jag älskar det. Och att dessutom för göra det tillsammans med sin drömpartner!
Det ska bli garage, växthus och hönshus. Men allt får ta sin tid. Även om man vill ha allt nu så är det skönt att verkligen få tänka igenom och planera allt noga. Garaget kommer att påbörjas nästa år är det tänkt. Det kommer att underlätta så mycket på vintern att ställa bilarna under tak, vi kommer dessutom inte ha lika mycket yta att skotta snö från.
Hönshuset och växthuset är planerat att göras om ca 2 år. Än så länge får vi njuta av grannens tupp som galer över byn. Om två somrar har vi en egen tupp som galer i kör med grannens. Att kunna gå ut i hönshuset för att hämta in egna nyvärpta ägg. Vilket hönsliv hörrni!
Växthuset som kommer fyllas med diverse olika grönsaker och växter. Att kunna bli näst intill självförsörjande av grönsaker under sommaren. Att få se dom gro och växa från frö till planta. 
 
Livet! Det är allt bra underbart! 
 
Köksträdgården börjar ta form
Äntligen har all snö från den gågna vintern försvunnit från gården. Träden har fått sina ljusgröna blad som nu lyser upp i solens sken och nu kan utearbetet börja. Faktisk så började jag redan i förra helgen med att mäta upp vars trädgårdslandet ska vara. Det känns riktigt skönt att få börja med trädgården nu efter en lång och kall vinter.
Jag tog fyra pinnar och en rulle med snöre till hjälp när jag mätade upp trädgårdslandet. Man får liksom lite rakare kanter om man har ett snöre att följa vid uppgrävningen av gräsmattan. Jag visste redan på ett ungefär hur långt in på gräsmattan som jag ville ha själva trädgårdslandet. Det ska nämligen upp ett litet staket runt om hela köksträdgården då vi har en hund som gärna går och mummsar där när ingen ser (är det inte renar så är det Cross, haha!), så jag ville inte ha det för nära kanterna.
I helgen fick jag äntligen hjälp av Ida, då hon förra helgen låg däckad i soffan med förkylning. Så denna helg har vi kämpat på med grävning och målning av pallkragar i falu rödfärg (den tidlösa färgen). Jag älskar falu rödfärg, på hus, bodar, ladugårdar, dass, skjul, spaljéer, ja allt! Vårat hus är målat med röd slamfärg (tyvärr inte falu röd, utan det är en kopia och kommer att vid ommålning målas med orginalet), så jag ville att köksträdgården ska gå i samma stil.  
Då det blev en lite oväntad utgift i förra veckan (dyrare än vi trodde) så kommer vi att vänta med att köpa jord till trädgårdslandet och kommer enbart att fixa pallkragarna i år. Men vi kommer att gräva upp allt gräs och köra med en jordfräs så allt är klart tills nästa år, så behöver vi bara köpa jorden då :)
 
Efter att ha målat pallkragarna så ställde vi upp dom där de ska stå (pallkragen uppe till höger var dock fuktig fortfarande så jag fick vänta med att måla den). Jag ställde pallkragarna med 50 cm mellanrum.  
Sen klippte vi några remsor med markduk som vi häftade fast mellan pallkragarna (så att inge gräs/ogräs ska växa upp mellan dom då det är ganska tight och svåråtkomligt att rensa där) och så mätte vi ny markduk som vi la i botten på pallkragarna och häftaste fast på den översta pallkragen (så att inge ogräs ska kunna växa ut i springan mellan övre och undre pallkrage). Sen fyllde vi med lite större sten och sedan grus och sand för att det inte skulle gå åt så otroligt mycket jord. Vi tog stenar som byggde max en pallkrage på höjden. 
(Cross checkar så att vi gör ett bra jobb...eller något åt det hållet, hahaha!)
Sen klippte vi till ytteligare en markduk och la den över stenarna och gruset och häftade fast den i samma höjd som den första markduken. 
Vaddå obrydd hund! "Du får minsann klippa runt, för jag tänker INTE flytta på mig!" 😂 
 
När den sista markduken är på plats så är det bara att börja fylla på med jord. Djupet på jorden blir alltså ungefär en pallkrage djup. 
Sen är det bara att börja plantera. Det ska bli spännande att se om det börjar växa något :)
Jag älskar verkligen att bo i hus med Ida. Vi är ett jäkla bra team. Ingen stress, alltid hjälpsamma mot varandra och vi har riktigt ROLIGT ihop. Bästa teamkompisen, sambo och flickvän man kan ha 💕 
 
Det stora äventyret

Det är februari månad och jag får en lapp av Ida där det står att vi ska ut på äventyr. Hon firar nämligen 3 årigt godislöfte och har planerat en grej (för henne) som inte jag får veta om (?) - Det är så typiskt hon, haha! Hon säger åt mig att jag måste ta ledigt 19 och 20 april. Vars vi ska och vad jag ska packa ska jag inte få reda på för ens samma dag. 

Veckorna går och vi börjar närma oss datumet för äventyret. Jag har ju haft mina funderingar om vars vi ska men inte så mycket mer än så. Hon har pratat mycket om att bo på hotell sista tiden, så misstankarna om hotell har varit starka. Hon har ofta påpekat om att vi ska göra något som Ida tycker är kul, men att även jag kommer att uppskatta det. Det är ju trots allt hennes godislöfte. 

Någon vecka innan äventyret så fick jag lite smått panik. Mina plantor! Hur fasen ska dom överleva i några dagar utan tillsyn?! Några av mina plantor tog ju stryk under påsken då vi inte var hemma på två dagar. Men Ida sa bara att jag antigen kunde ta med dom eller så fick vi fixa plantvakt under tiden.

Jag fick även veta att det fanns tillgång till dusch dit vi skulle. Skönt tänkte jag! 

Dagen innan vi skulle fara så hade jag fortfarande inte fått veta något och jag hade fortfarande inte packat en enda pryl eller plagg att ta med. Jag for iväg på jobb och när jag kom hem sen på kvällen så satt det en lapp på dörren ner till källaren med texten ”STOPP” på. Jag fick alltså inte gå ner där. Jag fick heller inte gå upp på övervåningen. När vi sedan skulle gå upp för att lägga oss så höll Ida för mina ögon och ledde mig uppför trappen. Jag antog att Ida packat åt mig och att väskorna låg i allrummet utanför sovrummet som jag inte skulle få se. Jag skulle ju nämligen på morgonen dagen efter få veta vars vi skulle. 

Jag var extremt trött och somnade ganska snabbt. Runt två tiden på natten vaknar vi av att hundarna skäller till och springer ner på nedervåningen. De hade troligtvis blivit skrämda av snön som föll från taket. Vi ropade att dom skulle komma upp och lägga sig igen när dom helt plötsligt börjar tokskälla igen, och denna gången slutade dom inte. Ida gick ner för att se vad det var frågan om, varpå jag hör att det knackar på dörren och hon ropar upp till mig att grannen står utanför. 

Jag känner hur jag blir stel av skräck och tänker direkt att nu har det hänt något riktigt allvarligt. Varför skulle de annars knacka på dörren klockan två på natten för? Jag kliver upp ur sängen och går och tittar ut genom allrummsfönstret på övervåningen som vätter mot gården, och får se en mörk bil som står bak i våra bilar. Jag blir ännu mer rädd. Det ÄR allvarligt!

Jag går ner till Ida varpå hon säger åt mig att öppna dörren. Hundarna är tokiga och skäller som galningar. Jag öppnar dörren lite på glänt så att hundarna inte ska springa rakt ut. Jag tittar ut lite försiktigt och ser…ja inte är det då grannen iallafall. På bron står nämligen min lillasyster och fryser. Jag blir helt paff. Nu kan vi ju inte fara iväg på äventyr tänkte jag! Jag vill ju stanna hemma med henne istället för att fara iväg. Sen förstår jag att hela tiden har överraskningen om äventyret varit att Jessica skulle komma upp och hälsa på, utan min vetskap. Jag blev så glad att jag började gråta. Att få återse en familjemedlem igen efter fyra månader isär var helt underbart. Den senaste månaden när jag har snapat via snapchat med mina systrar så har jag haft en sånt stor längtan efter dom att det gjort ont i mig. Och när jag nu fick krama om en av dom så brast det. 

Ida och Jessica har alltså planerat i smyg om att Jessica skulle komma upp och hälsa på, och jag kan säga det var den bästa överraskning jag någonsin fått. 

Fyra underbara dagar har vi haft, trots lite dåligt väder. Men vad gör det när man får rå om sin lillasyster i några dagar <3