Höst
Tog mig en skogsprommis såhär på eftermiddagen för att försöka hinna fånga hösten på bild. Jag upptäckte att jag var lite väl ute i god tid. Hösten har precis börjat så jag får helt enkelt försöka hinna på´n igen om sisådär två veckor. Några träd hade ju iaf hunnit släppa några av sina röda och gula löv och börjat på att bilda den där röda mattan längs med skogsvägen.
Ensam i skogen var jag ju såklart inte heller. Under tidens gång så lyckades jag ofrivilligt snappa upp en hel del fästingar, och någon älgfluga försökte sig på att planka på mig, men där sa jag stopp. Ingen biljett, ingen lift. Sådeså!
Men den där jävla fästingen som hade lyckats hitta sig in under två tröjor och en jacka förstår jag bara inte. Hur lyckas man? Panik fick jag.
Resterande av eftermiddag/kväll har jag haft den där känslan och paniken av att något kryper på mig hela tiden.
 
Trots dessa äckligt vidriga kryp så älskar jag verkligen skogen. Det är mitt hem, min fristad.
"Come back"
Har sedan igår kväll inte haft någon röst då min förkylning som jag drog på mig i onsdags nu har förpestat mina stämband. Det är inte ovanligt att jag brukar låta som en tonårspojke som kommit i målbrottet när jag blir förkyld, men det brukar liksom bara hålla sig på den nivån. Men denna gång drog jag visst storvinsten och gick och blev stum. Varför inte göra det ordentligt när man ändå håller på?
 
Jag som jobbar som säljare blir det liksom lite svårt att jobba med att just sälja. Jag kan ju alltid köra på "post-it säljet" - skriva på post-it lappar ni vet - men jag kände att det skulle bli så rörigt och för många lappar att hålla reda på så jag har gått tyst för mig själv med en blipp i handen och checkat priser på avdelningen.
När jag står där med min blipp i handen vid skoimpregneringen så kommer det fram en man till mig och frågar vilken av alla dessa hundratals flaskor som är tvättmedel. "Den där" väser jag fram och pekar på flaskan som det står tech-wash på. Jag skyndar mig dessutom att väsa fram att jag inte kan hjälpa honom då jag inte kan prata. Mannen tittar lite chockad på mig och säger lite retsamt tillbaka "Du hade en hård kväll igår hör jag". "Hehe, nja det är en förkylning som har satt sig på stämbanden" väser jag tillbaks. Han tittar lite konstigt på mig - som om han inte riktigt visste om han skulle våga fortsätta konversationen eller inte - eftersom att han vet att jag typ inte kan svara honom. Jag fortsätter att blippa mina priser och ser i ögonvrån att han vill försöka fråga mig saker ang alla dessa flaskor med diverse impregnering och tvättmedel, men han håller tillbaka då han vet att jag inte kommer kunna hjälpa honom.
Efter ett litet tag blir jag tvungen att kila iväg för att hjälpa en annan gäst med att ta ut ammunition då både Greta och Stefan är upptagna. Jag går fram till mannen som står och väntar på hjälp vid ammunitionsskåpet. "Hej! Var det du som behövde hjälp?" väser jag fram samtidigt som jag försöker hålla mig för skratt över hur jag låter. "Shit vilken röst!" får jag tillbaka, samtidigt som mannens ögonglober håller på att trillar ur huvudet på honom av chocken. Jag skrattar bara och försöker förklara att jag har lite svårt att prata. Jag lyckas iaf hjälpa honom med ammunitionen och han önskar mig ett lycka till med rösten innan han begav sig vidare till kassan.
Att går från tonårspojke i målbrottets värsta år till Rose som ligger på en dörr i iskallt vatten och ropar på hjälp (ni vet i filmen Titanic). Det är inget jag rekommenderar någon. Film och verklighet är två skillda saker!