Merkenes
Jag och Ida är nu äntligen lediga samma helger, vilket resulterar i att vi faktiskt kan fara iväg till fjälls om vi känner för det. Efter många tuffa och intensiva dagar med att stöka hemma och renovera sovrum så tyckte vi att vi behövde en vända upp till fjälls. Så i fredags efter jobbet, den 23 sep så packade vi väskorna för en fjälltur med en övernattning. Jag hade så länge längtat efter att få komma iväg till fjällen och nu skulle det äntligen bli av. På lördagen, i bilen upp var jag som ett litet barn på julaftonsmorgonen. Så förväntansfull. Vi visste att vädret skulle vara lite ostabilt så det var vi beredd på. 
Meningen från början var att vi egentligen skulle ha vandrat i Vuoggatjålme, men i bilen påväg upp så kollade vi fjällkartan i mobilen och insåg att det inte fanns så bra leder att vandra på där. Så vi rekade lite på kartan och så hittade vi en led inte så långt därifrån, nämligen i Merkenes. Så vi körde dit. Ställde bilen på en p-ficka längs efter vägen och utgick därifrån.
Vi var tvungen att gå över en jokk, men som tur var så fanns det en bro att gå på. Hundarna tycket att det var lite läskigt, men vi behövde inte bära någon över iaf. 
Canon eos 5D Mark III, Canon EF 16-35mm f/2.8L II USM
 
 Det var en ganska enkel stig att gå på. Men den var dock ganska blöt på vissa ställen pga allt regn som kommit de senaste dagarna. Men den första biten efter att ha passerat jokken gick genom fjällskog, men en massa vackra krokiga fjällbjörkar. Tyvärr gick vi lite för sent på säsongen om man ville se fina brandgula höstfärger på träden. Nu låg de brandgula bladen på backen ist och förvandlades sakta till en gråbrun nyans ist. 
Efter ett par hundra meter började man kunna få en lite mer överblick över landskapet och det blev lite mera brant på sina ställen. 
Canon eos 5D Mark III, Canon EF 70-200 f/4L USM
 
När vi började komma över trädgränsen så blev det ännu brantare och så mycket jobbigare. Det brann i benen av mjölksyra och flåset man hade då skulle ha kunnat driva ett 20 vagnars tåg genom hela Sverige. Ida tyckte vi skulle slå läger, men jag ville bestämt upp till toppen för att reka tältplats där. Sagt och gjort, vi gick vidare. Men väl uppe på toppen så visade det sig att bakom toppen fanns en annan topp. Men, på denna "topp" såg det flakt och fint ut, så vi slog helt enkelt läger här. Utsikten var helt magisk!
Canon eos 5D Mark III, Canon EF 70-200 f/4L USM
 
Canon eos 5D Mark III, Canon EF 70-200 f/4L USM
 
Jag älskar verkligen det karga och nakna landskapet. 
 Canon eos 5D Mark III, Canon EF 70-200 f/4L USM
 
Efter att vi hade slagit upp tältet och fått i oss mat så tog vi oss en liten tur för att leta efter vatten. Jag visste det skulle finnas vatten här uppe då man kunde se ett vattenfall från vägen. Inte alls långt ifrån tältplatsen så hittade vi en liten jokk som porlade så glasklar. Det smakade så gott! 
Canon eos 5D Mark III, Canon EF 16-35mm f/2.8L II USM
 
Vi hade turen att himlen började spricka upp så fint på eftermiddagen, så vi fick till och med se solen ett litet tag. Vi hade ju sett ett vattenfall från vägen (och som syntes från tältplatsen) som jag så gärna ville gå till. Så vi fortsatte längs med den vackra jokken. 
Canon eos 5D Mark III, Canon EF 16-35mm f/2.8L II USM
 
Medans vi gick åt vattenfallets håll så hittade vi en stenformation a la Lejonklippan i Lejonkungen. Självklart var vi ju tvungen att i scenensätta uppvisningen av Simba ;) 
Canon eos 5D Mark III, Canon EF 16-35mm f/2.8L II USM
 
Efter att ha lekt Lejonkungen ett litet tag så gick vi vidare. Vi kom som till en liten kulle och jag kände på mig att vi skulle få se något magiskt bakom den. Ju längre upp på kullen vi kommer så får vi se ett så enormt vackert landskap som tonar upp sig. 
Canon eos 5D Mark III, Canon EF 16-35mm f/2.8L II USM
 
Självklart gick vi närmre vattenfallet. Alltså det var verkligen helt magiskt. Som att komma till en helt annan värld. Nästan som i en film man bara sett på tv liksom. Jag dog. Inte bara en, utan flera gånger. 
Canon eos 5D Mark III, Canon EF 16-35mm f/2.8L II USM
 
Efter att ha fotat vattenfallet från alla håll och kanter som man kan tänka sig, så gick vi över och vidare uppåt. Vi ville ju såklart se vars vattnet kom ifrån, så vi bestämde oss för att gå upp på toppen. Denna topp visade sig bara vara en topp på en topp så att säga. Topparna fortsatte, och jag misstänker att bakom nästa topp finns det ytterligare en topp, osv osv.
 
Men mörkret började nu falla och vi bestämde oss för att börja röra oss "hemmåt" igen. Det var lättare sagt än gjort. Vi tog en annan väg tillbaka. Vi gick genom höggt ris, vi fick nästan vada över vattnet och Piff lyckades ta sig över på en liten ö, men Ida lyckades hämta hem honom till fastlandet igen. Det blev allt mörkare och mörkare och vi var en bit ifrån tältet (som vi inte såg). Men tillslut så lyckades vi ta oss över på rätt sida av vattnet och vi hann hem i tid. 
Natten var inte den roligaste jag varit med om. Det var rått och kallt, trots ullunderställ, tjock ulltröja, sovsäck med sovsäckslakan (det tunna lilla lakanet gjorde dock väldigt mycket!) och ullstrumpor. Vi vaknade tidigt till ett regnigt  och dimmigt fjäll, så vi bestämde oss för att äta frukost ganska omgående och packa ihop. Det skulle sluta regna runt tolv på dagen, men det kändes lite sisådär att ligga kvar i ett tält på fjället i flera timmar enbart för att vänta ut regnet för att sedan packa ihop. 
Fyra tröttna, frusna dränkta små katter var det som satte sig i bilen påväg hemmåt igen. 
Jag har verkligen haft en helt underbar helg med dom tre bästa :D
 
Detta får bli den sista bilden för detta inlägg. "Toppen" av vattenfallet, solnedgången och ett renhorn som Ida hittade (som såklart fick följa med hem!)
 Canon eos 5D Mark III, Canon EF 16-35mm f/2.8L II USM
 
 
In i dimman
I förrgår kväll smög sig en dimbank in över Arvidsjaur. Jag och Ida hade varit och vandrat lite på Vittjåkk på eftermiddag/kvällen, och då var det helt molnfritt och man kunde se hur stjärnorna tändes en efter en vart efter att mörkret föll.
Rund tio tiden på kvällen skulle vi ut och ta en sista hundprommenad när vi ser dimman sveper in över samhället. När man tittade upp mot en lyktstolpe så kunde man se varenda liten vattendroppe som dimman bar på. Det var så häftigt! Jag var sugen på att sticka ut och fota, men jag var för slut i kroppen för det. Vi har nämligen en stegräknartävling på jobbet och jag hade fått ihop över 20 000 steg denna dag. Så jag gick snällt in och la mig. Dagen efter (alltså igår), så vaknar jag runt halv åtta på morgonen. Som den vana man har så kollar man ju mobilen och då ser jag att Ida ringer. Jag svarar och hon berättar att det är en jäkla dimma ute ("Du kanske vill ut och fota?"). Hon hade tänkt skicka ett snap till mig, men hon ändrade sig då hon visste jag skulle bli bitter om jag inte fått reda på det tidigare så jag hade kunnat ut och fota, så hon ringde mig ist. Och jag hade tur som precis vaknat och kollade på mobilen just då hon ringde, annars hade jag inte hört något då jag alltid har den på ljudlös utan vibrering. Så, jag masade mig upp ur sängen, satte kamerabatteriet på laddning och gjorde frukost. Kastade i mig den och packade iordning min kånken med diverse kameraprylar jag skulle kunna tänkas behöva och drog mig ut på en fototur. 
Alltså herrmingud vad häftigt ljus det var ute. Det var så spökligt och samtidigt magiskt. Det var som i filmen The Mist, men samtidigt väldigt förtrollande.
Min första syn när jag kom ut på gångbanan var denna. 
Canon eos 5D Mark III, Canon EF 70-200 f/4L USM
 
Sen gick jag till Nyborgstjärn.
Canon eos 5D Mark III, Canon EF 16-35mm f/2.8L II USM
 
Efter att ha fotat lite vid Nyborgtjärn så kom jag på att jag ville upp på Lillberget för att se om man kunde se över molnen. Med tanke på att jag gick (jag ville ju såklart få ihop steg till tävlingen), så tog det ju sin lilla tid, och man har ju lärt sig vid det här laget att vädret kan skifta ganska snabbt, så det var bara att skynda sig. Men på väg upp till Lillberget så passerar jag Olletjärn och jag dog lite. Jag kunde ju inte bara gå förbi den utan att få en bild med mig. 
Canon eos 5D Mark III, Canon EF 16-35mm f/2.8L II USM
 
Efter några bilder vid Olletjärn så kändes det som att dimman höll på att lätta och jag fick lite smått panik. Så jag traskade på i ännu högre fart och nu började det dessutom att gå uppför. När jag rundar svängen och viker av mot K4 så tittar jag upp mot Lillberget och få se hur solen försöker pressa sina strålar igenom dimmorna och trädtopparna. Jag dör ännu en gång och utbrister ett "Alltså shit vad fint" högt för mig själv. Stannar tvärt och byter fort objektiv för att kunna fånga de otroligt vackra trädtopparna som skymtar mellan dimman och solstrålarna. 
Canon eos 5D Mark III, Canon EF 70-200 f/4L USM
 
Jag visste inte riktigt hur länge till som dimman skulle hålla i sig, så nu fick jag eld i baken och nästan halvsprang in i skogen. Jag tänkte att jag nu lär ta "genvägen" upp på berget för att hinna med. Den genvägen är typ lika med 90 graders lutning uppåt (ok, jag kanske överdrev en aning) och ni kan ju tänka er en något stressad otränad fotonörd som försöker halvspringa uppför denna backe. MEN! Jag hade ju en jäkla tur att ljuset var snuskigt vackert i denna backe. Så jag kunde med gott samvete stanna ett litet tag och fota det vackra ljuset (och samtidigt få hämta tillbaka andan som jag hade tappat en bra bit på vägen upp). Svettdropparna stod som fontäner genom mina tinningar, mjölksyran i mina ben ska vi inte ens tala om, och hjärtat rusade i hundranittio. Det enda som rullade runt i huvudet på mig då var "Allt för en bra bild".
Denna bild får representera ljuset i tunneln. Mördarbacken uppför Lillberget. Mördarbacken som jag nästan höll på att förlora livet i, tills jag äntligen såg ljuset.
Ok, jag vet det kanske låter mer dramatiskt än det var, men där och då var det vidrigt. Men ingen kom till skada och jag var gode stolt över mig själv som lyckades ta mig uppför denna backe. 
Canon eos 5D Mark III, Canon EF 70-200 f/4L USM
 
 
Drömkåken
Någon gång i Juli gjorde vi en liten dagstripp för att toppbestiga Jan Svensamössan. På vägen dit åkte vi förbi världens drömkåk och jag sa till Ida att på vägen hem så måste vi stanna så jag kunde få fota. Detta var en drömkåk utöver det vanliga. En drömkåk som även många skulle säga ruckel, eller spökhus åt.
Jag har en förkärlek till den typen av hus, fråga mig inte varför. Kanske är det för att det vilar något mystiskt förflutet över dessa hus. Det är som att man kan höra rösterna från folket som bodde i huset, barnen som springer omkring på gården och leker. Frun i huset står ute och hänger upp tvätten och nynnar på en melodi, medan mannen är ute till skogs och arbetar med timmer. 
Samtidigt som det är otroligt tråkigt och ledsamt över att se dessa hus förfalla så är de ändå så skrämmande och spöklikt vackra att man får kalla kårar längs med ryggraden. 
Varför övergavs huset och vilka var dess sista ägare?
Canon eos 5D Mark III, Canon EF 16-35mm f/2.8L II USM