In i dimman
I förrgår kväll smög sig en dimbank in över Arvidsjaur. Jag och Ida hade varit och vandrat lite på Vittjåkk på eftermiddag/kvällen, och då var det helt molnfritt och man kunde se hur stjärnorna tändes en efter en vart efter att mörkret föll.
Rund tio tiden på kvällen skulle vi ut och ta en sista hundprommenad när vi ser dimman sveper in över samhället. När man tittade upp mot en lyktstolpe så kunde man se varenda liten vattendroppe som dimman bar på. Det var så häftigt! Jag var sugen på att sticka ut och fota, men jag var för slut i kroppen för det. Vi har nämligen en stegräknartävling på jobbet och jag hade fått ihop över 20 000 steg denna dag. Så jag gick snällt in och la mig. Dagen efter (alltså igår), så vaknar jag runt halv åtta på morgonen. Som den vana man har så kollar man ju mobilen och då ser jag att Ida ringer. Jag svarar och hon berättar att det är en jäkla dimma ute ("Du kanske vill ut och fota?"). Hon hade tänkt skicka ett snap till mig, men hon ändrade sig då hon visste jag skulle bli bitter om jag inte fått reda på det tidigare så jag hade kunnat ut och fota, så hon ringde mig ist. Och jag hade tur som precis vaknat och kollade på mobilen just då hon ringde, annars hade jag inte hört något då jag alltid har den på ljudlös utan vibrering. Så, jag masade mig upp ur sängen, satte kamerabatteriet på laddning och gjorde frukost. Kastade i mig den och packade iordning min kånken med diverse kameraprylar jag skulle kunna tänkas behöva och drog mig ut på en fototur. 
Alltså herrmingud vad häftigt ljus det var ute. Det var så spökligt och samtidigt magiskt. Det var som i filmen The Mist, men samtidigt väldigt förtrollande.
Min första syn när jag kom ut på gångbanan var denna. 
Canon eos 5D Mark III, Canon EF 70-200 f/4L USM
 
Sen gick jag till Nyborgstjärn.
Canon eos 5D Mark III, Canon EF 16-35mm f/2.8L II USM
 
Efter att ha fotat lite vid Nyborgtjärn så kom jag på att jag ville upp på Lillberget för att se om man kunde se över molnen. Med tanke på att jag gick (jag ville ju såklart få ihop steg till tävlingen), så tog det ju sin lilla tid, och man har ju lärt sig vid det här laget att vädret kan skifta ganska snabbt, så det var bara att skynda sig. Men på väg upp till Lillberget så passerar jag Olletjärn och jag dog lite. Jag kunde ju inte bara gå förbi den utan att få en bild med mig. 
Canon eos 5D Mark III, Canon EF 16-35mm f/2.8L II USM
 
Efter några bilder vid Olletjärn så kändes det som att dimman höll på att lätta och jag fick lite smått panik. Så jag traskade på i ännu högre fart och nu började det dessutom att gå uppför. När jag rundar svängen och viker av mot K4 så tittar jag upp mot Lillberget och få se hur solen försöker pressa sina strålar igenom dimmorna och trädtopparna. Jag dör ännu en gång och utbrister ett "Alltså shit vad fint" högt för mig själv. Stannar tvärt och byter fort objektiv för att kunna fånga de otroligt vackra trädtopparna som skymtar mellan dimman och solstrålarna. 
Canon eos 5D Mark III, Canon EF 70-200 f/4L USM
 
Jag visste inte riktigt hur länge till som dimman skulle hålla i sig, så nu fick jag eld i baken och nästan halvsprang in i skogen. Jag tänkte att jag nu lär ta "genvägen" upp på berget för att hinna med. Den genvägen är typ lika med 90 graders lutning uppåt (ok, jag kanske överdrev en aning) och ni kan ju tänka er en något stressad otränad fotonörd som försöker halvspringa uppför denna backe. MEN! Jag hade ju en jäkla tur att ljuset var snuskigt vackert i denna backe. Så jag kunde med gott samvete stanna ett litet tag och fota det vackra ljuset (och samtidigt få hämta tillbaka andan som jag hade tappat en bra bit på vägen upp). Svettdropparna stod som fontäner genom mina tinningar, mjölksyran i mina ben ska vi inte ens tala om, och hjärtat rusade i hundranittio. Det enda som rullade runt i huvudet på mig då var "Allt för en bra bild".
Denna bild får representera ljuset i tunneln. Mördarbacken uppför Lillberget. Mördarbacken som jag nästan höll på att förlora livet i, tills jag äntligen såg ljuset.
Ok, jag vet det kanske låter mer dramatiskt än det var, men där och då var det vidrigt. Men ingen kom till skada och jag var gode stolt över mig själv som lyckades ta mig uppför denna backe. 
Canon eos 5D Mark III, Canon EF 70-200 f/4L USM
 
 
Angelica

Så snygga bilder, de blir så dramatiska med dimman och "spöklika" som du säger (:

Svar: Tack så jätte mycket :) Ja det blir lite av en blandning mellan rysare och fantasy :P
Andrea

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress