Äventyret Dag 1

Så var helgen för Idas överraskning kommen. Inlägget kommer att delas upp i två så att det inte blir så jäkla mycket på ett och samma. Det kommer att blandas med mobilbilder och kamerabilder. 

 

Dag 1:

Väckarn ringer 04:45. Vi stiger upp direkt så att vi ska hinna med allt, vi måste fara senast 06:30 hemifrån. Ida tar ut hundarna medan jag börjar med frukosten. Efter att vi har käkat så var det bara att börja packa bilen. Jag kan inte fatta att det faktiskt tar så lång tid att packa en bil när allt är packat och klart och står färdigt för att bara byta plats- från lägenhet till bil. 25 minuter tog det. Men vi klarade deadlinen med 10 min(!). 

Så det var bara att gasa iväg. Vägen var superfin, torr och fri från is och snö. Solen hade tagit sig över horisonten och jag satt och dog i bilen över hur vacker natur som swischade förbi. Vi har ju åkt den vägen förr, men man blir aldrig mätt på hur vackert det är här uppe. 

 
Destinationen för denna helg var Vuoggatjålme. Jag berättade det för Ida bara någon mil innan vi var framme. Ida däremot visste ju redan vars vi skulle då hon hade sett i almanackan hemma hos hennes lillasyster veckan innan. Men hon blev lika glad ändå trots att hon redan visste men inget sa. 

När vi kom fram så väntade vi in Idas föräldrar för en liten snabbfika innan vi började packa pulkorna för att sedan fara upp på fjället. 

Vi hade hyrt en väldigt fin skoter till Ida som hon skulle få köra dessa dagar, och så fick vi låna Idas systers killes föräldrars pulka (vad då långsökt xD) som hon kunde dra mig och hundarna i. 

 
Trots en extremt guppig färd och att hundarna inte alls tyckte om att åka pulka så gick det ändå bra. 

Efter någon mil så stannade vi för en vilo/kisspaus uppe på högfjället. Solen strålade men det var ändå ganska kyligt i luften. 

 
Sist jag var på dessa fjäll så låg dimman som ett tjockt mjölktäcke över fjället och man såg bara några tiotals meter framför sig. Och trots att jag nästan bara såg dimma så kände jag ändå igen mig nu och visste vars vi var fast det var första gången jag såg allt i strålande solsken. 
 
Vi fortsatte färden några mil tills vi kom fram till Mavas. Där stannade vi för att äta lunch.
 
 
Meningen var att vi skulle fiska lite men trots att klockan var runt tolv så var det fortfarande väldigt kallt i luften, så vi åt bara lunch sen for vi iväg. Jag trodde vi skulle fara hemåt igen, men det visade sig att det skulle vi inte.
 
 
Vi skulle nämligen till Sulitelmaglaciären som ligger på gränsen mellan Norge och Sverige. Eftersom det är skoterförbud vid glaciären så åkte vi så långt vi fick och så gick vi sista biten.
 
 
Alltså herremingud vad coolt det var att få uppleva en glaciär för första gången. Så himla vackert! Den skimrade i turkost i solens strålar och den sträckte sig väldigt många meter upp. Maffigt! 
 
Vi stannade inte så länge då vi hade bokat bord på restaurangen på kvällen, så det var bara att masa sig hemåt. På hemvägen blev det inte många stopp och efter ett ex antal mil så började jag känna mig ganska åksjuk av allt guppande bak i pulkan, så när vi hade ca 4 mil kvar så fick hundarna hoppa över till svärmors pulka och jag satte mig bakom Ida på skotern. Det blev betydligt bättre, dock kallare, men jag tar hellre det än att må illa. 
 
 
När vi kom hem igen så hämtade vi nyckeln till stugan som vi hade hyrt. Vi bytte om och fräschade till oss lite innan det var dags att gå till restaurangen för att få i oss lite mat. Efter maten och dagens äventyr så var vi så slut att vi stupade i säng ganska tidigt.
 
Staalnacke

Fantastiska bilder som väcker en hemlängtan hos mig, inte minst för att det snart är ett år sen jag var i hemtrakterna senast. Landskapet i norr är svårslaget. :)

Svar: Tack så mycket! :) Ja det är verkligen helt fantastiskt här uppe. Jag hoppas du får möjligheten att ta dig upp snart igen :)
Andrea

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress