Skogberget
Tiden, ja det är något jag aldrig kommer att förstå mig på tror jag. Jag kan inte fatta det har gått 1 år och 13 dagar sedan jag blev Arvidsjaurbo. (Läs här om hur det gick till) Över ett år nu, men det känns mer som ett halvår, haha! Den 13 maj förra året satte jag mig på tåget med en enkelbiljett i handen. Tidigt tidigt morgonen därpå, den 14 maj klev jag ur nattåget i Jörn, där Ida stod och väntade för att skjutsa mig hem till Arvidsjaur. Jag hade såklart inte sovigt någonting på natten, dels pga att jag var så spänd, men också för att jag har väldigt svårt för att sova "borta". Solen hade såklart börja stiga så ljuset var helt fantastiskt och jag minns hur jag satt där i bilen och tittade ut och såg bergen susa förbi i morgonljuset - som jag gjort många gånger tidigare den vårvintern - och kände lyckan, lugnet och tryggheten att äntligen vara hemma igen. Och denna gång för att stanna. 
Ett år och en dag senare står vi där med varsin husnyckel i handen. Det är helt sjukt! Skogen är vår närmsta granne och jag behöver inte längre känna någon stress till att hinna ut i skogen innan jobbet. Jag behöver bara gå några meter så är jag där. Det är så himla skönt att inte ha någon bo så nära inpå. Det är ett litet skogsparti mellan oss och närmsta granne vilket är väldigt skönt då både jag och Ida är lite enstöriga av oss och vill gärna inte ha folk som springer över titt som tätt. Man skulle kunna säga att vi är lite socialt osociala, hahaha! 
 
Ursäkta tjatet om huset, men jag är bara så himla lycklig över att bo i hus igen. Det är ju inte så att jag har vantrivts i lägenheten för det finns ju några fördelar med att bo så också - gångavstång till jobbet, bara att ringa vaktmästaren när något går sönder - men nej, jag är verkligen ingen lägenhetsmänniska och saknar det inte en sekund. Det märks även på hundarna att de trivs så mycket bättre nu. 
 
Igår på dagen innan kvällsjobbet så tog jag hundarna och utforskade skogen lite mera bakom huset. Det är som ett berg alldeles bakom som jag velat prova gå upp för. Så jag snörde på mig kängorna, kopplade hundarna och slängde kameran över axeln och mitt trasiga stativ under armen och traskade rakt mot det trädbeklädda berget.
Piff låg snällt i lingonriset och njöt, och Cross betade renskit medan jag sprang fram och tillbaka mellan tagningarna, hehe! 
 
Att utforska och hitta nya smultronställen och vackra utsikter är något jag verkligen har sett fram emot.  
 
 
 
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress