Äventyret Dag 1

Så var helgen för Idas överraskning kommen. Inlägget kommer att delas upp i två så att det inte blir så jäkla mycket på ett och samma. Det kommer att blandas med mobilbilder och kamerabilder. 

 

Dag 1:

Väckarn ringer 04:45. Vi stiger upp direkt så att vi ska hinna med allt, vi måste fara senast 06:30 hemifrån. Ida tar ut hundarna medan jag börjar med frukosten. Efter att vi har käkat så var det bara att börja packa bilen. Jag kan inte fatta att det faktiskt tar så lång tid att packa en bil när allt är packat och klart och står färdigt för att bara byta plats- från lägenhet till bil. 25 minuter tog det. Men vi klarade deadlinen med 10 min(!). 

Så det var bara att gasa iväg. Vägen var superfin, torr och fri från is och snö. Solen hade tagit sig över horisonten och jag satt och dog i bilen över hur vacker natur som swischade förbi. Vi har ju åkt den vägen förr, men man blir aldrig mätt på hur vackert det är här uppe. 

 
Destinationen för denna helg var Vuoggatjålme. Jag berättade det för Ida bara någon mil innan vi var framme. Ida däremot visste ju redan vars vi skulle då hon hade sett i almanackan hemma hos hennes lillasyster veckan innan. Men hon blev lika glad ändå trots att hon redan visste men inget sa. 

När vi kom fram så väntade vi in Idas föräldrar för en liten snabbfika innan vi började packa pulkorna för att sedan fara upp på fjället. 

Vi hade hyrt en väldigt fin skoter till Ida som hon skulle få köra dessa dagar, och så fick vi låna Idas systers killes föräldrars pulka (vad då långsökt xD) som hon kunde dra mig och hundarna i. 

 
Trots en extremt guppig färd och att hundarna inte alls tyckte om att åka pulka så gick det ändå bra. 

Efter någon mil så stannade vi för en vilo/kisspaus uppe på högfjället. Solen strålade men det var ändå ganska kyligt i luften. 

 
Sist jag var på dessa fjäll så låg dimman som ett tjockt mjölktäcke över fjället och man såg bara några tiotals meter framför sig. Och trots att jag nästan bara såg dimma så kände jag ändå igen mig nu och visste vars vi var fast det var första gången jag såg allt i strålande solsken. 
 
Vi fortsatte färden några mil tills vi kom fram till Mavas. Där stannade vi för att äta lunch.
 
 
Meningen var att vi skulle fiska lite men trots att klockan var runt tolv så var det fortfarande väldigt kallt i luften, så vi åt bara lunch sen for vi iväg. Jag trodde vi skulle fara hemåt igen, men det visade sig att det skulle vi inte.
 
 
Vi skulle nämligen till Sulitelmaglaciären som ligger på gränsen mellan Norge och Sverige. Eftersom det är skoterförbud vid glaciären så åkte vi så långt vi fick och så gick vi sista biten.
 
 
Alltså herremingud vad coolt det var att få uppleva en glaciär för första gången. Så himla vackert! Den skimrade i turkost i solens strålar och den sträckte sig väldigt många meter upp. Maffigt! 
 
Vi stannade inte så länge då vi hade bokat bord på restaurangen på kvällen, så det var bara att masa sig hemåt. På hemvägen blev det inte många stopp och efter ett ex antal mil så började jag känna mig ganska åksjuk av allt guppande bak i pulkan, så när vi hade ca 4 mil kvar så fick hundarna hoppa över till svärmors pulka och jag satte mig bakom Ida på skotern. Det blev betydligt bättre, dock kallare, men jag tar hellre det än att må illa. 
 
 
När vi kom hem igen så hämtade vi nyckeln till stugan som vi hade hyrt. Vi bytte om och fräschade till oss lite innan det var dags att gå till restaurangen för att få i oss lite mat. Efter maten och dagens äventyr så var vi så slut att vi stupade i säng ganska tidigt.
 
Snöskovandring
Sov max två timmar natten till igår. Jag jobbade nämligen stängning i torsdags och öppnade dagen efter. Som alltid när man vet att man har lite tid på sig att sova och när man vet att man verkligen måste sova, då går det bara inte. Så trött som en jäkla mås var jag igår, hela dagen lång.
 
Vaknade runt 7 imorse och hörde att Ida redan var uppe och påväg ut med hundarna. Jag steg upp strax efter att hon farit. Kände mig ganska pigg men ville sova längre, men jag visste att skulle jag sova en timme till så skulle jag vakna helt död istället, så jag masade mig upp och la mig i soffan istället och väntade på att Ida skulle komma tillbaka. Vi skulle fara till Vittjåkk och snöskovandra lite idag. Eftersom att vi inte använt bilen sedan vi kom hem från Gävletrippen så var vi tvungen att skotta fram den först från de tre decimeter snö som fallit de senaste tre dagarna. 
 
 
Efter att ha skottat fram bilen och packat Dovren med diverse kamerautrustning, fika och snöskor så slängde vi in hundarna och väskan i bilen och styrde mot Vittjåkk. 
Herremingud så vackert det var ute. Solen strålade som aldrig förr och himlen var molnfri, bortsett från några ynka moln långt borta vid horisonten. Hundarna fick springa lösa i den djupa snön och vi njöt alla fyra av att få vara på fjället igen. 
 
 
Jag har den finaste familjen man kan ha!
 
2016 - året som varit
2015 var ett år som skulle bli ett år med otroligt mycket blandade känslor och händelser för min del. Det var verkligen inte mitt år helt enkelt. Jag mådde mest dåligt än bra och jag bestämde mig i slutet av det året att 2016 skulle bli ett bra år, det skulle bli mitt år - och så blev det!
Man skulle nästan kunna säga att jag bokstavligt talat dansade in detta år. Jag spelade in en liten video när jag jag twistade mig varm innan spisarna hade börjat på att ge värme i stugan (jag hade 7 plusgrader inne). Den videon la jag sedan upp i en facebookgrupp på skoj, som jag sedan skulle komma att intervjuas för och publiceras på QX och Gävle Dagblad.
 
I samma veva så började jag skriva med en tjej som jag fått kontakt med på samma facebooksida. Jag ville väl då egentligen inte ha något som helst att göra med vad tjejer heter, men det var något speciellt med henne. Vi skrev varje dag och vi bestämde oss för att träffas. Hon skulle komma ner till mig. Jag minns första mötet på tågstationen med henne så väl. 
Nästa gång vi skulle ses var det min tur att komma upp till henne. Jag har väl aldrig kännt mig så hemma som jag gjorde då och jag bara visste att det var där (här) jag skulle bo, med Ida. Efter min tredje gång som jag hälsade på så gick jag i princip samhället runt och sökte jobb. Dagen efter, tillbaka i Gävle igen, så ringer det i mobilen och jag får ett erbjudande om jobb uppe i Arvidsjaur. Jag tackade direkt ja och ringde upp min dåvarande chef för att säga upp mig. Efter så många år av längtan till att få flytta norrut så satt jag där och fattade ingenting. Var det verkligen sant? Eller var det bara en dröm? Kunde det verkligen gå såhär bra? 
En månad senare, med en enkelbiljett i handen tog jag mitt pick och pack och for 72 mil norrut. 
Jag har haft en fantastisk sommar, med en hel del underbara äventyr till fjälls och skogs med Ida och hundarna.
 
 
 
 
I början på september blev vi sambos, vi har nu firat vår första jul tillsammans och ska avsluta detta år och påbörja det nya tillsammans. Det ska bli riktigt spännande att få se vad det nya året bjuder på för roligt. 
 
Gott nytt år! :)