Snövit
Efter helgens snöande så gick halva lediga dagen åt till att skotta gården. Inget mig emot. Man får frisk luft, dagsljus, motion och så kan hundarna strosa omkring på gården under tiden man skottar.
Precis när jag går utanför dörren så hör jag bjällror i närheten. Jag tittar upp mot backen och får se en hel flock med renar som kommer utspringandes på vägen och upp i skogen bakom huset. Det var länge sedan vi hade renar i byn nu så det var fint att se dom igen.
Jag skottade fram Idas bil och de resterande som inte skottades igår till ljudet av bjällrorna från skogen. Hur mysigt liksom?! Efter skottningen så gick jag in för att hämta kameran och gick upp i skogen bak i huset för att se om jag skulle få syn på några renar. Och visst stod dom vid vändplatsen och letade mat under snön. Jag smög mig så nära jag kunde och satte mig under en gran. Ljudet från bjällrorna gav en riktigt varm och mysig känsla i kroppen. Jag försökte smyga mig på lite närmre, men jag lyckades såklart skrämma iväg dom. Men de stannade inte långt därifrån så jag smög efter. Doften av ren slog emot mig och jösses vad jag älskar doften av djur. Ko, häst, får, ren, ja det går bara inte att inte tycka om det. 
Fick mig en bild på en liten vit ren iaf - möjligen fjolårets? Renarna gick vidare så jag vände om och gick hemåt igen. 
 
Förresten, ni har väl inte missat att jag har skaffat Printler? :) Några bilder har kommit upp i galleriet men jag vill såklart ladda upp flera men vet inte vilka än, så jag tänkte kolla om det finns något önskemål. Kika gärna in på min instagram (@blandfjallochskog) om det finns någon bild som ni är sugen på att köpa som print/tavla :) 
 
 
Första snön
Första snön som la sig, föll för ca två veckor sedan. Nu har alla höstfärger bytts ut mot ett vitt täcke. Det är alltid något speciellt med den första snön som faller. Jag känner hur jag fylls med värme och ro i kroppen. Man blir som ett barn på nytt. Naturen faller i dvala och en tystnad sänker sig över skogen där man går mellan de snötäckta träden. 
 
Toner från en svunnen tid

Först vill jag tacka så hemskt mycket för alla fina gratulationer som vi har fått om vår förlovning. Ni anar inte hur mycket det värmer i hjärtat <3

Efter min fyra dagars ledighet i samband med förlovningen så gick jag på ett 10 dagars arbetsschema, plus att det dessutom jobbats en hel del hemma med att få klart inhängningen av tomten. Eftersom att det kostar en hel del att göra staket så fick det bli en lite billigare variant tills vi har sparat ihop till ett ordentligt staktet i framtiden. Men så länge vi kan ha hundarna lösa och inga renar tar sig in på gården så får det funka så länge :) 

Är det något som kan inspirera mig - rent fotomässigt - så är det musik. Jag fastnar lätt i låtar och en låt kan gå på repeat i flera dagar, ja till och med veckor. Jag blir som manisk, målar upp bilder, scener, jag skapar egna musikvideos i huvudet. Jag vet inte hur många musikvideos jag har skapat till olika låtar genom åren. Det är inte alltid jag inspireras av samma sak. Ibland kan det vara texten i en låt, ibland bara melodin, och ibland helheten. Den senaste tiden, när jag kört till och från jobbet så har jag lyssnat på en hel del Tori Amos. Jag hittade nämligen en 10 år gammal bränd CD med ett ihopplock av låtar från henne som har legat gömd i en flyttkartong. Då det inte finns något AUX uttag i bilen så kan jag inte lyssna på Spotify. Så just nu går en av Toris låtar på ständig repeat (även i skrivande stund) och den inspirerar som aldrig förr. Det är faktiskt en liveversion av en av hennes låtar, själva originalet är helt annars och jag får ingen känsla alls av att höra den. Kombinationen av pianot, de lite dova trumslagen, maracasen i bakgrunden, den mörka basen och hennes vibrator i sångrösten. Hela melodin talar om en svunnen tid. 

Igår kväll, på väg hem från jobbet låg det en tung dimma på myrarna, sjöarna och det små tjärnarna längs med vägen. Fullmånen skymtade bakom bergen och dess sken dämpades en aning av några molnslöjor. När jag kom hem berättade jag för Ida hur vackert det var ute och hon frågade om jag inte skulle ut och fota. Nej, jag orkade inte. Kanske man skulle ställa klockan och kliva upp tidigt för att fota istället? Då får jag ju sova lite innan tänkte jag. Vi gick och la oss, småpratade som alltid innan vi skulle sova. Men hon lyckades övertala mig till att fara ut för att fota. Bättre att fara ut nu när jag är vaken, än att ställa klockan och kanske vara ännu tröttare då. Så jag packade Kåken och tog mig ut i dimman. Jag ångrade mig inte en sekund och jag är väldigt glad över att hon övertalade mig. 

Jag står där, med dimman och träden runt mig. Hela skogen sover, så när som på några renar vars bjällror klockar där de gick och betade i skogen, några svanarna ropade till varandra från en tjärn inte långt därifrån. Luften står helt still, de är lite råkallt, men inte sådär att man frös. Batteriet i den trådlösa skälvutlösaren hade dött så jag fick springa mellan tagningarna vilket även bidrog till att jag höll värmen uppe och inte kände av det råkalla på samma sätt. Att vistas i skogen vid dimma är en magisk upplevelse. Nuet försvinner helt och man slukas som upp av det fördolda, det förtrollade som göms i skogen om dagarna, men kommer fram om nätterna. 

Gräset var vått av dimman och färgade kjolen mörkblå av fukten. Batteriet på kameran började blinka rött och insåg att jag måste införskaffa mig i antingen fler batterier eller ett batterigrepp. Så jag tog mig tillbaka till bilen och körde hemåt igen. Om det inte hade varit för batteriet i kameran så hade jag kunnat vara ute till soluppgången, men det får bli nästa äventyr :)