Toner från en svunnen tid

Först vill jag tacka så hemskt mycket för alla fina gratulationer som vi har fått om vår förlovning. Ni anar inte hur mycket det värmer i hjärtat <3

Efter min fyra dagars ledighet i samband med förlovningen så gick jag på ett 10 dagars arbetsschema, plus att det dessutom jobbats en hel del hemma med att få klart inhängningen av tomten. Eftersom att det kostar en hel del att göra staket så fick det bli en lite billigare variant tills vi har sparat ihop till ett ordentligt staktet i framtiden. Men så länge vi kan ha hundarna lösa och inga renar tar sig in på gården så får det funka så länge :) 

Är det något som kan inspirera mig - rent fotomässigt - så är det musik. Jag fastnar lätt i låtar och en låt kan gå på repeat i flera dagar, ja till och med veckor. Jag blir som manisk, målar upp bilder, scener, jag skapar egna musikvideos i huvudet. Jag vet inte hur många musikvideos jag har skapat till olika låtar genom åren. Det är inte alltid jag inspireras av samma sak. Ibland kan det vara texten i en låt, ibland bara melodin, och ibland helheten. Den senaste tiden, när jag kört till och från jobbet så har jag lyssnat på en hel del Tori Amos. Jag hittade nämligen en 10 år gammal bränd CD med ett ihopplock av låtar från henne som har legat gömd i en flyttkartong. Då det inte finns något AUX uttag i bilen så kan jag inte lyssna på Spotify. Så just nu går en av Toris låtar på ständig repeat (även i skrivande stund) och den inspirerar som aldrig förr. Det är faktiskt en liveversion av en av hennes låtar, själva originalet är helt annars och jag får ingen känsla alls av att höra den. Kombinationen av pianot, de lite dova trumslagen, maracasen i bakgrunden, den mörka basen och hennes vibrator i sångrösten. Hela melodin talar om en svunnen tid. 

Igår kväll, på väg hem från jobbet låg det en tung dimma på myrarna, sjöarna och det små tjärnarna längs med vägen. Fullmånen skymtade bakom bergen och dess sken dämpades en aning av några molnslöjor. När jag kom hem berättade jag för Ida hur vackert det var ute och hon frågade om jag inte skulle ut och fota. Nej, jag orkade inte. Kanske man skulle ställa klockan och kliva upp tidigt för att fota istället? Då får jag ju sova lite innan tänkte jag. Vi gick och la oss, småpratade som alltid innan vi skulle sova. Men hon lyckades övertala mig till att fara ut för att fota. Bättre att fara ut nu när jag är vaken, än att ställa klockan och kanske vara ännu tröttare då. Så jag packade Kåken och tog mig ut i dimman. Jag ångrade mig inte en sekund och jag är väldigt glad över att hon övertalade mig. 

Jag står där, med dimman och träden runt mig. Hela skogen sover, så när som på några renar vars bjällror klockar där de gick och betade i skogen, några svanarna ropade till varandra från en tjärn inte långt därifrån. Luften står helt still, de är lite råkallt, men inte sådär att man frös. Batteriet i den trådlösa skälvutlösaren hade dött så jag fick springa mellan tagningarna vilket även bidrog till att jag höll värmen uppe och inte kände av det råkalla på samma sätt. Att vistas i skogen vid dimma är en magisk upplevelse. Nuet försvinner helt och man slukas som upp av det fördolda, det förtrollade som göms i skogen om dagarna, men kommer fram om nätterna. 

Gräset var vått av dimman och färgade kjolen mörkblå av fukten. Batteriet på kameran började blinka rött och insåg att jag måste införskaffa mig i antingen fler batterier eller ett batterigrepp. Så jag tog mig tillbaka till bilen och körde hemåt igen. Om det inte hade varit för batteriet i kameran så hade jag kunnat vara ute till soluppgången, men det får bli nästa äventyr :) 

 
När älvorna dansar
Igår kväll på väg hem från jobbet, när jag svänger av Arjeplogsvägen för att köra sista biten hem så ser jag efter några hundra meter hur det ligger som en väldigt lätt dimma i diket. Det hade ösregnat tidigare under dagen och jag hade redan då en svag känsla av att det ev kunde komma att bli en väldigt vacker hemfärd. Jag stod i valet och kvalet om jag skulle släpa med mig kameran till jobbet för att kunna stanna och fota på vägen hem om det skulle komma att bli fototillfälle. Men av slöhet så lämnade jag den hemma. Det fick jag dock äta upp. Ju längre jag kör desto mer dimma låg på vägen. Jag stannar vid ett ödehus och går in i skogen en liten bit mot ett kalhygge. Dimman ligger som sammet runt slyn och de små granarna och tallarna. Jag fotar lite med mobilen och går sedan tillbaka till bilen för att fortsätta hemmåt. Jag kom inte så långt. Bara någon kilometer innan man kommer till byn så ligger det en stor tjärn på höger sida. Det har varit väldigt vackra solnedgångar där så jag tänkte att kanske kunde det vara fint där nu med. Det blev näst intill av en tvärnit (jag kollade dock först i backspeglarna så att jag inte hade någon bakom mig) och jag svängde in på närmsta grusväg för att parkera bilen. Jag kastade mig ur bilen och halvsprang över vägen till viltstängslet bredvid tjärnen. Jag fullkomligt tappade andan, de var så fruktansvärt vackert. Himlen lyste i persiko/rosa färger och dimman bokstavligt dansade över tjärnen. Jag fotade lite med mobilen och svor över att jag inte hade kameran med mig. Efter ett litet tag så gick jag tillbaka till bilen igen och körde hem. Hem för att hämta kamera, stativ, varmare jacka och fingervantar. Jag satte mig i bilen igen och körde tillbaka till tjärnen och bönade och bad över att dimman skulle vara kvar. Och det var den. Lika vacker som när jag lämnade den. Jag gick och ställde mig på samma ställe som innan. Efter några foton så ville jag liksom in bakom viltstängslet och närmre vattnet, så jag gick längs med och hittade en öppning. Det var helt magiskt. Att kliva över stängslet kändes lite som att kliva in i en annan dimension. In i älvornas rike. Med fullmånen i ryggen stod jag där vid strandkanten, det var näst intill helt vindstilla, någon fågel kvittrade i närheten, göken gal någonstans i skogen, det var helt myggfritt (Ja det är helt sant. Gissa om jag var chockad) och man kunde höra hur det plaskade till i vattnet ibland av fiskar som fångade insekter. Det var sådär friskt i luften och jag kände hur jag fylldes av energi och blev samtidigt sådär underbart lugn och harmonisk.
Jag som har tinnitus, hör inte tystheten när det är helt knäpptyst pga brus och ett lätt tjut i öronen. Men där och då, av någon konstig anledning så hörde jag inte ett pip (<--- ordvits, haha!) 
Jag ville stanna längre, men jag hade tidigare på dagen börjat känna mig krasslig i halsen så jag ville inte förvärra det hela så efter ca 40 min så sa jag adjö och for hem igen. 
 
Skogberget
Tiden, ja det är något jag aldrig kommer att förstå mig på tror jag. Jag kan inte fatta det har gått 1 år och 13 dagar sedan jag blev Arvidsjaurbo. (Läs här om hur det gick till) Över ett år nu, men det känns mer som ett halvår, haha! Den 13 maj förra året satte jag mig på tåget med en enkelbiljett i handen. Tidigt tidigt morgonen därpå, den 14 maj klev jag ur nattåget i Jörn, där Ida stod och väntade för att skjutsa mig hem till Arvidsjaur. Jag hade såklart inte sovigt någonting på natten, dels pga att jag var så spänd, men också för att jag har väldigt svårt för att sova "borta". Solen hade såklart börja stiga så ljuset var helt fantastiskt och jag minns hur jag satt där i bilen och tittade ut och såg bergen susa förbi i morgonljuset - som jag gjort många gånger tidigare den vårvintern - och kände lyckan, lugnet och tryggheten att äntligen vara hemma igen. Och denna gång för att stanna. 
Ett år och en dag senare står vi där med varsin husnyckel i handen. Det är helt sjukt! Skogen är vår närmsta granne och jag behöver inte längre känna någon stress till att hinna ut i skogen innan jobbet. Jag behöver bara gå några meter så är jag där. Det är så himla skönt att inte ha någon bo så nära inpå. Det är ett litet skogsparti mellan oss och närmsta granne vilket är väldigt skönt då både jag och Ida är lite enstöriga av oss och vill gärna inte ha folk som springer över titt som tätt. Man skulle kunna säga att vi är lite socialt osociala, hahaha! 
 
Ursäkta tjatet om huset, men jag är bara så himla lycklig över att bo i hus igen. Det är ju inte så att jag har vantrivts i lägenheten för det finns ju några fördelar med att bo så också - gångavstång till jobbet, bara att ringa vaktmästaren när något går sönder - men nej, jag är verkligen ingen lägenhetsmänniska och saknar det inte en sekund. Det märks även på hundarna att de trivs så mycket bättre nu. 
 
Igår på dagen innan kvällsjobbet så tog jag hundarna och utforskade skogen lite mera bakom huset. Det är som ett berg alldeles bakom som jag velat prova gå upp för. Så jag snörde på mig kängorna, kopplade hundarna och slängde kameran över axeln och mitt trasiga stativ under armen och traskade rakt mot det trädbeklädda berget.
Piff låg snällt i lingonriset och njöt, och Cross betade renskit medan jag sprang fram och tillbaka mellan tagningarna, hehe! 
 
Att utforska och hitta nya smultronställen och vackra utsikter är något jag verkligen har sett fram emot.