"Vad mager du är!"
Jag ska berätta en historia för er. En historia som berör mig väldigt hårt och som har satt sina spår.
"Det var en solig och varm dag i början på juni. 
När solen stod som högst och värmen var som värst så kom det en liten flicka till världen. Inte ett ljud gav hon ifrån sig, så som nyfödda alltid annars brukar göra. Med skräck i ögonen förstod modern att något inte stod rätt till och flickebarnet fördes genast till barnkliniken för undersökning. Det visade sig att moderkakan hade slutat fungera och att navelsträngen var förtvinad. Den lilla flickan vägde endast 2500 g och hon var väldigt trött och medtagen. Hade hon kommit ut någon dag senare så hade den lilla flickan inte levat idag. 
Modern försökte amma flickan men hon var för svag och medtagen för att orka äta själv. Barnmorskan visade hur man kunde trycka på flickans kinder för att få igång sugreflexen, men utan resultat. Modern fick strax efter återvända hem med barnet i sin famn och med rådet om att öka på mjölkmängden. Men hur ger man ett barn mat som inte orkar och vill äta själv? 
Den lilla flickan skrek av hunger. Hon skrek så mycket att hon svimmade. 
Modern var helt förtvivlad och visste inte vad hon skulle göra. Tillslut beslutade hon sig för att vända tillbaka till sjukhuset för hjälp. Hon krävde att flickan skulle sondmatas. Men det var onödigt tyckte man och gav istället rådet att hon skulle ge sin flicka tillägg, som ges till allergiska barn. 
Efter flera veckors misslyckade försök med tillägg så blev modern äntligen hörd och fick börja sondmata sin lilla flicka. Denna gång gick allt bra och flickan började gå upp i vikt och fick mera kraft. Det var då som man tyckte att hon nu skulle få puré två gånger om dagen. Där tog det stopp. Modern blev förtvivlad och vände sig åter igen till sjukhuset för hjälp. Hon fick rådet att tvinga i sin lilla flicka maten. I flera månader försökte modern på alla sätt att få i hennes flicka purén. Hon höll fast henne och fick bända upp munnen på flickan för att få i henne mat. Det var rådet hon fått och det var så det var sagt att hon skulle göra. 
Tillslut fick modern nog och vände sig för tredje gången till sjukhuset om hjälp. Denna gången bad hon om en remiss till ett annat sjukhus. Men läkarna visade inget större intresse av att skriva en remiss dit. Modern till den lilla flickan blev desperat. Så desperat att hon hotade med att sluta mata sin lilla flicka. Hon fick tillslut sin remiss och kunde nu åka med sin flicka till det andra sjukhuset. 
Flertalet läkare undersökte den lilla flickan för att försöka hitta vad som felades. Men allt var bra förutom att hon var alldeles för underviktig. Modern berättade allt för läkarna på det andra sjukhuset om råden hon fått, hur hon skulle tvångsmata sin lilla flicka med puré. De blev helt förskräckta över hennes berättelse och sa genast åt henne att sluta. Man får aldrig tvångsmata ett barn! 
Modern fortsatte att sondmata sin lilla flicka tills hon nådde sin målvikt, då togs sonden bort. Nu skulle flickan få börja lära sig att äta själv. 
En dag när modern satt med sin matbricka och åt så kom den lilla flickan fram till henne, tittade på moderns tallrik och bara gapade. Modern gjorde försiktigt ordning en liten munsbit och sträckte fram skeden till den lilla flickan. Hon åt den. Modern gjorde ordning ytteligare en tugga och gav den till flickan. Hon åt den med. Modern blev helt chockad och trodde inte det var sant. Hennes matvägrande flicka åt! Den lilla flickan fick nu en egen tallrik med mat på. Hon åt och kladdade, kladdade och åt och skrattade av förtjusning. Glädjetårar ran nedför moderns kinder där hon satt och tittade på sin lilla flicka som nu åt med förtjusning. 
De blev utskrivna och fick äntligen komma hem till resten av familjen." 

Jag är så tacksam över att ha en mamma som har kämpat så för min överlevnad. Pappa låg under hela den tiden i lumpen och storasyster fick bo hos våran mormor. 

Något som jämt och ständigt har följt mig och som väl alltid kommer att följa mig i livet är min vikt. Något som har fått mig till dåligt självförtroende och något som jag har blivit retad för i skolåren. Ända sedan jag föddes så har vikten varit något som jag har tampats med och majoriteten av mina 8-9 första månader bodde jag på sjukhuset. 
Jag har avslutat vänrelationer på grund av elaka kommentarer "Du som är så benig ska väl äta lite kakor" följt av ett skratt bland folk jag inte kände. 
Jag har fått kommentarer från kunder (som inte ens känner mig) "Du som är så smal ska inte behöva bära den där fodersäcken!" 
Eller bara rent allmänt av folk jag känner och inte känner
"Ja men du kommer förbi där, du är ju så smal!" 
"Ta lite till, det behöver du" 
"Inte kan man tro att du äter så mycket så som du ser ut" 
"Du är så liten så du skulle ju försvinna där emellan" 
"Hur ska du få i dig allt det där?"
"Du som är så smal..." 
"Gud vad smal du är" 
"Du väger ju ingenting" 
"Vad mager du är" 
"Spinkis"
"Benrangel" 

Alla dessa kommentarer som jag har fått genom åren, och får fortfarande! Dom bara snurrar runt i huvudet. Jag blir alldeles yr. Ledsen. Sårad. Förödmjukad. Förminskad. 
Aldrig någonsin har jag sagt något tillbaka. Inte ens för att tala om att det faktiskt sårar. Jag har svalt skiten och låtsas som ingenting medan kommentarerna sakta har byggts på hög inne i mig. 
Hade jag svarat tillbaka med samma mynt fast åt andra hållet, ja då är jag inte ett dugg bättre själv. Sen hade det även varit en skam och vanära att påpeka någons övervikt. Sånt gör man bara inte. Det är mobbning. Det är något väldigt fult att göra. 
Men du som är så smal. Helt okej tydligen. 

Äcklad är vad jag blir över de som kläcker ur sig sånt! 
Du har ingen aning om hur personen mår eller vad personen går igenom eller har gått igenom. Du har ingen som helst rätt att påpeka någon annans vikt vare sig det är på bredden, längden, korsan eller tvärsan.